sunmae

ett mycket intressant fenomen har slagit ner på mig, något som jag inte riktigt vet vad jag ska tro om. jag är tröttare och långsammare än någonsin tidigare, jag går upp klockan fem och jobbar åtta timmar per dag. kort sagt jobbar, jobbar, jobbar, sover och dör jag den här sommaren, för att citera ebba grön. men ändå känner jag mig, konstigt nog, mer levande än på länge.

plötsligt är det som om mina kreativa livsandar vaknat, de som medan jag pluggat legat i träda, som om all kraft gick åt att hålla sig flytande och ingen tid fanns för skapande utsvävningar. nu känner jag att det så sakterliga börjar röra sig i mitt inre igen, alla de saker jag inte tyckt mig ha tid med inom all stressångest. alla de saker som jag mått dåligt av att trycka ner och undan kryper fram och jag är inte längre själsligt död.

jag läser, inte fantasy som har varit höjden av vad jag klarat av tidigare (fantasy är som deckare eller actionfilmer - det är mycket spänning, ont om oförutsägbara företeelser, många hjältar och mycket svartvitt). Arto Paasilinna och Jonas Hassen Khemiri är två av de nya hjältarna i mitt liv, mycket olika och mycket lika, men också otroligt bra, var och en på sitt sätt.

jag lyssnar på musik också. det har jg förvisso gjort sen jag varit tretton, men de senaste åren har varit glanslösa och gråa. ingenting av det jag redan har ger migden där gnistan av kärlek som jag älskar sen förr, och att upptäcka ny musik har bara känts jobbigt och tvångsmässigt.

orkar också bry mig om vad jag har på mig. också en grej jag nästan alltid försökt måna om, men är allt grått och lika dant för att man själv är grå och lika dan kan man måna ihjäl sig, man har ändå krökt rygg och undanglidande ögon.

det viktigaste av allt: ser framåt! planering har varit stress, förväntan har varit tvång. äntligen börjar tillvaron skala av sig själv ner till de väsentliga beståndsdelarna. det är då jag orkar försöka beskriva min tillvaro i ord och det är fantastiskt.